Allt om mitt MC-kort

Det här inlägget (som helt klart är inspirerat av detta inlägg) kommer att bli onödigt långt, men jag tänker att kanske, kanske, finns någon som är intresserad och faktiskt skulle kunna tänka sig att uppskatta det. Jag skulle mer än gärna läst det för någon vecka sen, när jag fortfarande var i full färd med att förbereda mig inför min motorcykeluppkörning...
 
Ja, det är alltså vägen till körkortet jag tänkte försöka ge en bild av. Eller, min bild av. Den 3 juli blev mitt kort äntligen klart, efter en hel del svett, svordomar och väntan på provtid. Men jag klarade det! (På första försöket, vilket egentligen inte spelar någon roll, men om inte annat är skönt ur ett ekonomiskt perspektiv). Och ungefär så här gick det alltså till när jag tog mitt efterlängtade mc-kort:
 
200 kg och 200 mil
Hela backstoryn till varför jag överhuvudtaget ville ta kortet tänkte jag försöka låta bli att dra, men kort sagt har motorcyklar alltid funnits i min familj och omkring mig, så längtan efter att få köra själv var stor. Men eftersom jag varit student i några år var det inte förens våren 2017 som jag fick möjlighet att påbörja detta projekt, vilket jag gjorde genom att åka och köpa en hoj. Så, från att aldrig ens suttit på en moppe, skulle jag nu lära mig att hantera sisådär 200 kg mellan benen.
 
Jag hade som mål att ta tag i körkortet ordentligt våren 2018 och istället bara övningsköra allt vad jag kunde under sommaren 2017. Jag hade den fina fördelen att kunna övningsköra privat med min pappa och under den sommaren blev ungefär 200 mil körda. Inte extremt mycket, men rätt duktigt för att aldrig ha kört överhuvudtaget dessförinnan, kan jag tycka. Mitt egna lilla mål var att självständigt köra till en MC-träff i Bankeryd utanför Jönköping på höstkanten. Och dit tog jag mig utan problem. Campade för glada livet i det kalla spöregnet som septemberhelgen bjöd på.
 
Tändsticksträffen 2017.
 
Hjälp på vägen…
Sen kom vintern, hojen fick ledsamt stå i garaget och jag plockade fram teoriboken istället. Så fram tills vårkanten passade jag på att börja läsa en del teori. I mars/april någon gång var jag på en informationsträff om mc-kort på trafikskolan Bil & Hoj i Örebro, den skola som kom att hjälpa mig på bästa tänkbara sätt mot kortet. Rekommenderas med andra ord!
 
Under april hann jag beta av så väl riskettan och risktvåan som mina första lektioner. Efter godkända riskutbildningar bokade jag teoriprovet och skrev godkänt den 7 maj. Uppkörningen bokades via körskolan till första lediga tid, vilket då var 3 juli (!).
 
Trots mycket övningskörning privat, gick det åt några lektioner på körskola till framförallt manöverbanorna. Lågfarten funkade rätt fint för mig, men undanmanövern i högfartsbanan har verkligen varit en kamp och koner har stundtals flygit all världens väg.
 
Uppkörningen
På uppkörningsdagen skulle jag infinna mig vid körskolan i Örebro kl. 05:40 för att hinna värma upp innan körprovet med start kl. 08:15 (värt att nämna är ju då också att jag bor ca. en halvtimme utanför Örebro, så gissa om det var en rätt tuff morgon? Svar ja). Jag tog mig i alla fall dit i tid och ihop med tre andra killar + körläraren tog vi oss ut till Täby och motorstadion där manöverproven körs.
 
Banorna ställdes upp och vi fick öva lågfart, högfart och bromsningar i 70/90 km/h så mycket vi bara hann innan examinatorn dök upp. Jag blev mer och mer nervös. Fick skitmycket gashäng i mina inbromsningar under uppvärmningen, vilket inte direkt hjälpte nervositeten. Ironiskt nog var nog hela anledningen till att jag fick det, också nervositeten och att jag var för spänd i armarna.
 
Vi var som sagt fyra personer som körde upp den här dagen (varav tre av oss kom att bli godkända) och när det väl var dags för provet så var jag nummer två på tur. Kändes ändå bra, inte först ut men heller inte sist. Lågfarten, som jag kände mig säker på, gick toppen och vi gick snabbt över till högfarten... som också gick bra! Dags för bromsningarna i 70 resp. 90 km/h, som inte hade funkat så bra under uppvärmningen... Men de satt också! Jag fick förvisso liiite gashäng i 70-bromsningen, men godkänd blev jag och därmed OK:ad för att fortsätta provet med trafikdelen. Jippie!
 
 
När alla fyra hade kört manöverbanorna, började kille nr. ett körning i trafik från motorstadion, medan vi övriga tog oss därifrån och till Trafikverket för att vänta på vår tur. Jag hann egentligen bara parkera och ta av mig hjälmen en stund innan det var min tur att köra igen. Och FY! Nervös var jag för manöverbanorna, men nu helt plötsligt sköljde nervositeten över mig som jag-vet-inte-vad. Men det var bara att bita ihop och rulla iväg...
 
Efter vad som kändes som bara ett par minuter (men nog egentligen var rätt många minuter, typ en kvart), hörde jag examinatorn i hörsnäckan. Han sa ”Vi är på väg tillbaka till Trafikverket. Hittar du?” och jag var med det helt jäkla säker på att "Jaha, det blev inget körkort idag". Nu är vi på väg tillbaka för att jag klantat mig, tänkte jag.
 
När jag rullade in på parkeringen på Trafikverket hann jag knappt sätta ned fötterna och slå av tändningen innan jag återigen hörde i snäckan: ”Då får jag gratulera till godkänd körning.”
 
Va? Vad sa du nu? GODKÄND? Har nog aldrig känt en sådan lättnad, inte ens när jag fick mitt första körkort (B). Det här är ändå något jag slitit med ordentligt och något jag verkligen velat ha. Och plötsligt var kortet mitt. Jag fick köra vart jag ville, på egen hand. (Nå ja, inom Sveriges gränser tills dess att det fysiska, nya kortet var tillverkat).
 
Efter gratulationer från övriga gänget och en spänd väntan på de andras körningar, fick vi så hjälpa till att transportera tillbaka hojarna till körskolan. Denna gång utan den gula övningskörningsvästen.
 
Fortsättning följer
Ni kanske kan gissa vad jag gjort en hel del sedan den 3 juli? Precis. Kört hoj. Allra första turen på egen hand (förutom från Trafikverket och tillbaka till körskolan), blev samma kväll som jag kört upp. Det var strålandes sol och rätt folktomt (biltomt?) på vägarna. Jag kikade i backspegeln 5000 gånger och kunde inte riktigt förstå att det inte var någon där och kände mig nästan lite naken utan den stora, fladdrande, neongula västen. MEN - vilken känsla!! Tänker inte ens försöka beskriva den. 
 
Bäst av allt är nog ändå att jag nu fortfarande har en stor del av sommaren kvar, där jag faktiskt kan ta hojen vart jag vill och när jag vill.
Fortsättning följer.
 
PS. Det faktum att jag p.g.a. min ålder bara kört upp för A2, d.v.s. mellanklass, och således måste göra om uppkörningen om jag ska få A-behörighet för att köra ännu större motorcyklar, tänker jag bara ignorera så länge och ta tag i längre fram när det blir aktuellt. :-) DS.
Biker Life, Everyday Life | körkort, mc-kort, motorcykel | |
#1 - - torres:

Gud så coolt att du har MC-kort, så sugen på att ta jag också :)

Svar: Gör't! Bästa jag någonsin gjort!
Ronja Therese Persson

Upp