; Ronja Therese -

Allt om mitt MC-kort

jul 13, 2018 / 0 kommentarer
Det här inlägget (som helt klart är inspirerat av detta inlägg) kommer att bli onödigt långt, men jag tänker att kanske, kanske, finns någon som är intresserad och faktiskt skulle kunna tänka sig att uppskatta det. Jag skulle mer än gärna läst det för någon vecka sen, när jag fortfarande var i full färd med att förbereda mig inför min motorcykeluppkörning...
 
Ja, det är alltså vägen till körkortet jag tänkte försöka ge en bild av. Eller, min bild av. Den 3 juli blev mitt kort äntligen klart, efter en hel del svett, svordomar och väntan på provtid. Men jag klarade det! (På första försöket, vilket egentligen inte spelar någon roll, men om inte annat är skönt ur ett ekonomiskt perspektiv). Och ungefär så här gick det alltså till när jag tog mitt efterlängtade mc-kort:
 
200 kg och 200 mil
Hela backstoryn till varför jag överhuvudtaget ville ta kortet tänkte jag försöka låta bli att dra, men kort sagt har motorcyklar alltid funnits i min familj och omkring mig, så längtan efter att få köra själv var stor. Men eftersom jag varit student i några år var det inte förens våren 2017 som jag fick möjlighet att påbörja detta projekt, vilket jag gjorde genom att åka och köpa en hoj. Så, från att aldrig ens suttit på en moppe, skulle jag nu lära mig att hantera sisådär 200 kg mellan benen.
 
Jag hade som mål att ta tag i körkortet ordentligt våren 2018 och istället bara övningsköra allt vad jag kunde under sommaren 2017. Jag hade den fina fördelen att kunna övningsköra privat med min pappa och under den sommaren blev ungefär 200 mil körda. Inte extremt mycket, men rätt duktigt för att aldrig ha kört överhuvudtaget dessförinnan, kan jag tycka. Mitt egna lilla mål var att självständigt köra till en MC-träff i Bankeryd utanför Jönköping på höstkanten. Och dit tog jag mig utan problem. Campade för glada livet i det kalla spöregnet som septemberhelgen bjöd på.
 
Tändsticksträffen 2017.
 
Hjälp på vägen…
Sen kom vintern, hojen fick ledsamt stå i garaget och jag plockade fram teoriboken istället. Så fram tills vårkanten passade jag på att börja läsa en del teori. I mars/april någon gång var jag på en informationsträff om mc-kort på trafikskolan Bil & Hoj i Örebro, den skola som kom att hjälpa mig på bästa tänkbara sätt mot kortet. Rekommenderas med andra ord!
 
Under april hann jag beta av så väl riskettan och risktvåan som mina första lektioner. Efter godkända riskutbildningar bokade jag teoriprovet och skrev godkänt den 7 maj. Uppkörningen bokades via körskolan till första lediga tid, vilket då var 3 juli (!).
 
Trots mycket övningskörning privat, gick det åt några lektioner på körskola till framförallt manöverbanorna. Lågfarten funkade rätt fint för mig, men undanmanövern i högfartsbanan har verkligen varit en kamp och koner har stundtals flygit all världens väg.
 
Uppkörningen
På uppkörningsdagen skulle jag infinna mig vid körskolan i Örebro kl. 05:40 för att hinna värma upp innan körprovet med start kl. 08:15 (värt att nämna är ju då också att jag bor ca. en halvtimme utanför Örebro, så gissa om det var en rätt tuff morgon? Svar ja). Jag tog mig i alla fall dit i tid och ihop med tre andra killar + körläraren tog vi oss ut till Täby och motorstadion där manöverproven körs.
 
Banorna ställdes upp och vi fick öva lågfart, högfart och bromsningar i 70/90 km/h så mycket vi bara hann innan examinatorn dök upp. Jag blev mer och mer nervös. Fick skitmycket gashäng i mina inbromsningar under uppvärmningen, vilket inte direkt hjälpte nervositeten. Ironiskt nog var nog hela anledningen till att jag fick det, också nervositeten och att jag var för spänd i armarna.
 
Vi var som sagt fyra personer som körde upp den här dagen (varav tre av oss kom att bli godkända) och när det väl var dags för provet så var jag nummer två på tur. Kändes ändå bra, inte först ut men heller inte sist. Lågfarten, som jag kände mig säker på, gick toppen och vi gick snabbt över till högfarten... som också gick bra! Dags för bromsningarna i 70 resp. 90 km/h, som inte hade funkat så bra under uppvärmningen... Men de satt också! Jag fick förvisso liiite gashäng i 70-bromsningen, men godkänd blev jag och därmed OK:ad för att fortsätta provet med trafikdelen. Jippie!
 
 
När alla fyra hade kört manöverbanorna, började kille nr. ett körning i trafik från motorstadion, medan vi övriga tog oss därifrån och till Trafikverket för att vänta på vår tur. Jag hann egentligen bara parkera och ta av mig hjälmen en stund innan det var min tur att köra igen. Och FY! Nervös var jag för manöverbanorna, men nu helt plötsligt sköljde nervositeten över mig som jag-vet-inte-vad. Men det var bara att bita ihop och rulla iväg...
 
Efter vad som kändes som bara ett par minuter (men nog egentligen var rätt många minuter, typ en kvart), hörde jag examinatorn i hörsnäckan. Han sa ”Vi är på väg tillbaka till Trafikverket. Hittar du?” och jag var med det helt jäkla säker på att "Jaha, det blev inget körkort idag". Nu är vi på väg tillbaka för att jag klantat mig, tänkte jag.
 
När jag rullade in på parkeringen på Trafikverket hann jag knappt sätta ned fötterna och slå av tändningen innan jag återigen hörde i snäckan: ”Då får jag gratulera till godkänd körning.”
 
Va? Vad sa du nu? GODKÄND? Har nog aldrig känt en sådan lättnad, inte ens när jag fick mitt första körkort (B). Det här är ändå något jag slitit med ordentligt och något jag verkligen velat ha. Och plötsligt var kortet mitt. Jag fick köra vart jag ville, på egen hand. (Nå ja, inom Sveriges gränser tills dess att det fysiska, nya kortet var tillverkat).
 
Efter gratulationer från övriga gänget och en spänd väntan på de andras körningar, fick vi så hjälpa till att transportera tillbaka hojarna till körskolan. Denna gång utan den gula övningskörningsvästen.
 
Fortsättning följer
Ni kanske kan gissa vad jag gjort en hel del sedan den 3 juli? Precis. Kört hoj. Allra första turen på egen hand (förutom från Trafikverket och tillbaka till körskolan), blev samma kväll som jag kört upp. Det var strålandes sol och rätt folktomt (biltomt?) på vägarna. Jag kikade i backspegeln 5000 gånger och kunde inte riktigt förstå att det inte var någon där och kände mig nästan lite naken utan den stora, fladdrande, neongula västen. MEN - vilken känsla!! Tänker inte ens försöka beskriva den. 
 
Bäst av allt är nog ändå att jag nu fortfarande har en stor del av sommaren kvar, där jag faktiskt kan ta hojen vart jag vill och när jag vill.
Fortsättning följer.
 
PS. Det faktum att jag p.g.a. min ålder bara kört upp för A2, d.v.s. mellanklass, och således måste göra om uppkörningen om jag ska få A-behörighet för att köra ännu större motorcyklar, tänker jag bara ignorera så länge och ta tag i längre fram när det blir aktuellt. :-) DS.
Läs mer

Sommaren som kom runt hörnet

jun 17, 2018 / 1 kommentarer

Hör ni, det kan väl inte bara vara jag som faktiskt känner mig lite förvirrad? Vi gick från snö och vinter till PANG, sommar. Och så här en vecka innan midsommar har de typiska midsommarblommorna redan blommat över på sina ställen.

Men trots viss förvirring är det ju himla underbart, tänk, nu är sommaren här igen. Just precis nu spöregnar det ute, men jag har precis kollat kalendern och skrivit upp alla träffar och event som jag så gärna vill besök nu den närmsta tiden. Förhoppningsvis kommer jag iväg på ett par åtminstone, trots att jag jobbar nästintill hela sommaren.

Här är i alla fall en lista med sommar-grejer jag skulle vilja hinna med. Eller så kan ni ju bara se det som en lista med lite tips på evangemang och så vidare:

Fyll gärna på listan med dina bästa tips i en kommentar!

Läs mer

Ett par leenden och livet just nu

maj 20, 2018 / 5 kommentarer

Jag vet att detta är tillfälligt, även om jag försöker intala mig annat, men HEJ på er! Längesen, minsann. Skulle vilja skriva något sammanfattande och samtidigt smart här, men det lär väl aldrig hända. Så kikar in med ett par Instagrambilder och en kort uppdatering om mitt liv istället, för den intresserade:

Jag jobbar fortfarande som kommunikatör på ett vikariat som går ut 1 september. MEN, jag har precis skrivit på anställningskontraktet för en ny, likadan tjänst på samma arbetsplats fr.o.m. 1 september. Så skönt.

Jag bor in mig i nya lägenheten. Har precis målat om vardagsrummet och känner väl mest att jag aldrig någonsin mer vill se en roller, typ. (Och förutom det faktum att jag har trägolv och en kakelugn - hur underbart är det förresten inte att bo i samma hus som en av mina närmsta vänner, varvid våra konversationer på Messenger och Snapchat oftast lyder antingen ”kom ut om fem, kaffe” eller ”kom ut om fem, vin”?)

Kör hoj gör jag ju fortfarande. Så klart. Nu har jag haft lille röd i över ett år redan och teoriprovet är färdigt sedan några veckor tillbaka. Men pga. lång väntetid har jag uppkörningen kvar att ta itu med.

I övirgt vet jag inte om det händer så mycket nytt här? Eller jo, det gör det ju. Det händer tvåhundratrettio saker jämt och ständigt, därför har bloggen runnit ut lite i sanden nu igen. Men ibland kikar jag in och saknar er. Om ni råkar sakna mig också kan ni väl ta och följa mig på Instagram. @ronjatherese_ heter jag där.

 
Läs mer

Vad som kan hända på en helg

jan 14, 2018 / 7 kommentarer

Så börjar ännu en helg lida mot sitt slut och som alltid tycker jag att den bara har sprungit förbi. Men en del har jag faktiskt hunnit med ändå, när jag tänker efter:

I fredags skrev jag på ett hyreskontrakt!! Så senast den 1 mars flyttar jag äntligen till mitt egna place igen, efter att ha mellanlandat hos föräldrarna lite för länge efter studierna. Och vilket boende dessutom  en lägenhet i ett hus byggt år 1929. Jag har en kakelugn i sovrummet, liksom. Let's just leave it there.

Som att det inte vore nog, fick jag dessutom ett paket i fredags. Från mig till mig. Det var ett par super-duper-mega-snygga, randsydda motorcykelstövlar som jag tänkt ha när jag åker motorcykel (duh), men också som vardagsskor.

I lördags var jag runt på lite second hand-affärer och fyndade ett gäng vinyler. På kvällen blev det en sväng till min gamla kompis och blivande granne för ett par glas vin. Idag, söndag, har jag däremot gjort så lite som möjligt. (Och hur skönt är inte det?)

Kochmann Ranger boots från MC-boden.se
 
 
Läs mer

Vad som kan hända på ett år

jan 10, 2018 / 4 kommentarer

Den 10 januari 2017 skrev jag ett inlägg här på bloggen om det kommande året. När jag nu hittade detta inlägg igen så slog det mig, varför inte följa upp hur året egentligen gick och vilka eventuellt nya mål som finns för 2018? Here we go.

10/1 2017: ”Go' dagens! Dagarna flyter på och jag är för det mesta upptagen med plugget. Jag kan inte fatta att jag går mot min sjätte och sista termin på högskolan. Om allt går som planerat, så får jag alltså min kandidatexamen till sommaren. Förra året var på ren svenska förjävligt, men detta år vet jag att det är många stora och förhoppningsvis positiva förändringar och händelser på G.”

Ja, pluggade gjorde jag. Hela våren. Natt och dag (kändes det som). Men sen i juni stod jag faktiskt där, 180 högskolepoäng senare, med en kandidatexamen i Informationsdesign med inriktning Textdesign.
Fast om ärligheten ska fram, så var så klart även det här året förjävligt i vissa stunder. Jag har till exempel förlorat min bästa, fyrbenta vän. Och att gå arbetslös i ett par månader framkallade så klart mycket ångest i perioder.

10/1 2017: ”Examen är bara en (stor) milstolpe, men efter den måste jag ta vägen någonstans också. Vart, det vet jag inte ens själv. Ett jobb vill jag gärna hitta då också, för att finansiera ett nytt eget boende så snart som möjligt.”

Jag lämnade Eskilstuna, min studieort, för gott (trivdes aldrig där) och begav mig hemåt Bergslagen och min hemstad Nora. Här blev jag kvar och jag har fått jobb som kommunikatör inom en närliggande kommun. Vad gäller bostad har jag mellanlandat hos mina föräldrar i några månader, men inom en väldigt snar framtid tycks boendesituationen äntligen bytas ut mot en sjukt fin lägenhet i ett gammalt hus.

10/1 2017: ”En motorcykel har jag också planer på att äntligen införskaffa lagom till våren, så att jag kan börja övningsköra och så småningom utöka mitt körkort med även den allra första bokstaven i alfabetet.”

Motorcykeln köpte jag den 11 april 2017. Sedan blev det närmare 200 mil under våren/sommaren/hösten. Nu i vår hoppas jag kunna ta själva körkortet så snart som möjligt ­  – nog för att min far är trevligt sällskap och en duktig handledare, men halva grejen med hojåkandet är ju ändå att kunna vara så himla fri.

10/1 2017: ”För att sammanfatta året som ligger framför mig (självklart med hjälp av ett par allitterationer), så är jag lite livrädd men ganska glad.”

Den avslutande meningen i blogginlägget för exakt ett år sedan, skulle kanske kunna få avsluta även detta inlägg. Men jag är nog inte riktigt lika rädd längre. Just precis nu är jag bara galet glad.

Läs mer